Jag är tillbaka och kommer ikapp.

Hejsan på er.

Hoppas ni har det bra. Nu är jag tillbaka med massor att ta igen och har mycket att delge er och ska bli bättre på att uppdatera er och skriva.

Ibland blir det så att jag har så mycket att berätta så det blir ett stopp istället, men allt finns ändå kvar hos mig. Hur som helst, jag ska bli bättre på att skriva.

Sist vi pratade hade jag prinsessan Märtha Louise med team på besök och sedan dess har det varit som vanligt full fart på alla plan så får ta er med.

Men tänker att jag först ska uppdatera er om Elitstyrkan som jag deltog i. En otrolig upplevelse som var nyttig och lärorik även om jag valde att lämna in mitt nummer som det heter.

Inte för att jag ville ge upp – utan för att astman tog över och gjorde att jag inte längre kunde prestera fullt ut. Och jag tror verkligen på att om man inte kan göra något hela vägen, då ska man inte göra det alls. Det var ett tufft beslut, men samtidigt är jag så otroligt glad att jag gjorde det här. Vilken jäkla upplevelse!

Att få testa sina gränser på riktigt, långt bort från alla bekvämligheter, släppa kontrollen och bara fokusera på en sak: att tillsammans med gruppen ta sig igenom det som kommer. Vad var värst då? Förutom det extremt kalla vattnet, bristen på sömn och maten – vilket jag faktiskt tyckte gick förvånansvärt bra (även om jag var där en kortare tid) – så var det nog fyspassen på nätterna. Att ligga på helspänn och vänta på att bli skickad ut på UP. Sedan snabbt dra på sig kalla, blöta kläder, packa ihop allt och ge sig ut i natten för ett fyspass. Tillbaka igen, försöka hitta några minuter av sömn… för att sedan bli väckt och göra samma sak igen. Man sov i en bunker där damm och gruspartiklar verkligen tog kål på astman. Det kändes stundtals som att andas genom ett sugrör.

Jag tränar vanligtvis 3–4 ggr/veckan. Sedan går jag 2 h med hundarna varje dag och rör mig fysiskt och sitter aldrig still. Här var det något helt annat. Kontrasten mellan kyla, damm, sömnbrist och fysisk ansträngning gjorde det betydligt svårare att hantera astman, trots att jag hade förberett mig med träning och kalla bad. Pannben har jag. Det har livet lärt mig. Och jag är nog totalt orädd – vilket jag nästan tycker är lite skrämmande ibland, haha. Jag tänker sällan: ”Åh, vad läskigt.” Jag tänker snarare: ”Åh, vad spännande. Det där vill jag prova!” Och det är nog precis därför jag är så glad att jag gjorde det här. För du kan aldrig ångra det du gjorde – bara det du aldrig vågade göra. Så om det är något du går och funderar på… Bara kör. Testa. Utmana dig själv. Släpp bekvämligheten. För du vet aldrig vad du klarar av förrän du faktiskt provar.

Nu hejar vi på grymmaste gänget som är kvar och kämpar för de är värda att beundra!

kramar Johanna